Problemen sopas bara under mattan

Så är då det förlängda högstadium, som fortfarande bär namnet gym­nasium, snart tillbaka till ruta ett, där det stod 1994. Det var då det gamla, väl fungerande gymnasiet började rivas för att bli ett "gymnasium för alla”, vars förutsättning är att alla ungdomar (100 procent) kan och vill bli högskolebehöriga. "Europas bästa skola" hette det i marknadsföringen. Namnet försvann dock snabbt när de oundvikliga följderna visade sig: ett jättelikt skolk, mobbning, upplösning av en nödvändig arbetsordning och - disciplin, samt - det allvarligaste - en drastisk nivåsänkning. (När i dag universitetslärarna slår larm och tvingas ordna preparandkurser, beror det inte på att studenterna blivit slöare och dummare, utan på deras gymnasiegång.)

Till en början gällde elevernas totala frihet i valet av program, oavsett betyg. När vi kritiker pekade på omöjligheten i att ge en meningsfull undervisning i en klass där studieförmågan och - intresset varierar från noll till 100, fick vi två svar.
Dels att vi skulle individualisera undervisningen. Dels att, om några år, endast från grundskolan godkända elever skulle tas in på de nationella programmen.

Att individualisera undervisningen i en klass med 30 gymnasister är att återgå till småskolepedagogiken. Den överlägset bästa gymnasiepedagogiken - strukturerade samtal och diskussioner - blir en omöjlighet i alltför heterogena grupper. Den lärarledda (och effektivaste) undervisningsformen bannlystes av flumpedagogerna som behärskar lärarhögskolorna. Alltså tillbaka till småskolepedagogiken - den raka motsatsen till universitetsundervisningen, för vilken gymnasiet ska förbereda.

Det andra löftet infriades. Även om godkänt ligger på en blygsam nivå inträdde en viss förbättring, klasserna blev aningen mindre heterogena.
Nu vill gymnasiekommitten ta bort kravet på godkänt - och återinföra elevernas fria val. Underkända elever ska få extra stöd att läsa in vad de missat under nio år i grundskolan, på samma gång som de följer den vanliga gymnasieundervisningen, är det tänkt. Man tar sig för pannan. Återigen samma verklighetsfrämmande önsketänkande, som hela gymnasiekonstruktionen vilar på!

Var finns - för att bara ställa en fråga av många - de tusentals speciallärare som detta beslut förutsätter? Är i dag en gymnasielärare sjuk, ställs hans lektioner in, så slimmad är organisationen. En sak är bergsäker: gymnasiekommittens förslag kommer att leda till att segregeringen i skolan tar ny fart, ty ett gymnasium som inte kräver vissa förkunskaper av sina elever kan inte fungera. Jo, som ungdomsgård, men inte som gymnasium. Därför tvingas föräldrar och elever som tar skolan på allvar, att söka andra alternativ.

Betänk också - som en anledning till segregeringen - att den stora gruppen kriminella och besvärliga ungdomar i 16-19-årsåldern är gymnasister och ska gå i "vanliga" klasser. Gymnasiekommittens förslag bäddar för betygsintagning­ och nya friskolor.

"Europas bästa skola" har redan halkat ner till en medioker mittenplacering, trots att vi satsar mer än något annat europeiskt land. Vad beror det på? Svaret är att gymnasiereformen är en utopisk konstruktion. Att utgå från att alla klarar högskolebehörighet har ingenting med verkligheten att göra. Läroplanerna ligger miltals över mångas förmåga, tydligast i ämnet svenska där kurserna har samma svårighetsgrad för samtliga elever (100 procent) under hela gymnasietiden.

Gymnasiekommitten framstår som en gåta. Vad är det för inställning till intellektuellt arbete denna kommitté uttrycker? Tyder det på okunskap eller ren dumhet när den hävdar att gymnasiestudier kan bedrivas utan specifika förkunskaper? Några lärdomar av fiaskot med det nya gymnasiet tycks den oförmögen att dra, blott sopa problemen under mattan.

KAJ ATTORPS gymnasielärare och författare

SVD  2003-03-10